Idag helgonförklaras Moder Teresa av påve Franciskus i Vatikanen. För att det ska vara möjligt krävs ett bekräftat mirakel, något som man i Moder Teresas fall hittade 2002: en fattig indiska vid namn Monica Besra som tillfrisknat från en cancertumör i magen.
Efter att Besra först insjuknat hade hennes man slitit hårt för att betala hennes vård. Men till slut tog pengarna tog slut och två nunnor från Moder Teresas klosterorden tog över. Fast i stället för vård band de två nunnorna fast en medaljong prydd med Moder Teresas bild över Besras mage. När hon sedermera blev frisk sågs det därför som ett mirakel.
Några som inte var riktigt lika imponerade var de läkare som Besra gått till tidigare. ”Påståendet att det handlar om ett mirakel är totalt nonsens och borde fördömas av alla”, sa dr Ranjan Kumar Mustafi på Balurghat-sjukhuset i Västbengalen. ”Medicinen hon fick reducerade den cystiska massan och den försvann efter ett år.” Monica Besras man Selku Murmu höll först med. ”Det här miraklet är en bluff”, berättade han för en intervjuare. ”Min fru botades av doktorerna.”
I senare intervjuer låter det dock annorlunda. ”Det var ett mirakel som botade min fru. Vår situation var fruktansvärd och vi visste inte vad vi skulle göra. Nu blir mina barn utbildade med hjälp av nunnorna och jag har kunnat köpa en bit land. Allt har blivit bättre.” Hela familjen har konverterat till katolicismen.
På något sätt är det symtomatiskt att Moder Teresas ”mirakel” inte håller för närmare granskning. Samma sak gäller i princip hela hennes livsgärning. Allt som glimmar, visar det sig, är inte guld. Och glimmar är sannerligen något som Moder Teresa gör i den bild katolska kyrkan ger av henne – en mer upphöjd person är det svårt att tänka sig.
Det var år 1950 Moder Teresa fick tillåtelse av Vatikanen att starta Missionaries of Charity med syftet att ta hand om ”de hungriga, de nakna, de hemlösa, krymplingarna, de blinda, de spetälska, alla som ingen vill ha, de som känner sig oälskade, som inte blir omhändertagna, människor som blivit en börda för samhället och bortstötta av alla.”
Två år senare öppnade hon sitt berömda Hem för döende i ett övergivet hinduiskt tempel för gudinnan Kali; en plats där fattiga kunde få dö med värdighet, var och en efter de ritualer som hör till dennes religion. ”En vacker död är när människor som levde som djur får dö som änglar – älskade och omhändertagna.”
Missionaries of Charity tar fortfarande, långt efter Moder Teresas död, hand om flyktingar, före detta prostituerade, mentalsjuka, sjuka barn, övergivna barn, spetälska, aidssjuka, åldringar och konvalescenter. De har skolor som drivs av frivilliga för att utbilda gatubarn, de har soppkök och hem för kvinnor, föräldralösa barn och döende. De gör ingen skillnad på religion eller kast. Enligt dem och den katolska kyrkans officiella historieskrivning har Moder Teresa förmodligen gjort mer för fattiga än nästan någon annan människa – vem kunde vara mer förtjänt av helgonstatus eller det Nobels fredspris som hon fick 1979?
Ändå har Moder Teresa fått mycket kritik genom åren. Problemet handlar i mycket om hennes syn på lidande. Medan vanlig sjukvård går ut på att lindra, ställa rätt diagnos och ge mediciner för att patienter ska tillfriskna, såg Moder Teresa lidande som en gåva från Gud. Ingen säger det bättre än hon själv: “Jag tycker det är mycket vackert för de fattiga att acceptera sin lott i livet, att dela den med Jesus passionshistoria. Jag tror världen hjälps mycket av de fattiga människornas lidanden.”
En historia som hon själv gillade att berätta var när hon tröstade en cancerpatient som var i den oerhört smärtsamma slutfasen av sitt liv med att säga: ”Du lider som Jesus Kristus på korset. Jesus kysser dig.” Hon berättade också om cancerpatientens hjärtskärande svar, till synes utan att förstå ironin: ”Snälla, be honom sluta kyssa mig.”
Men nog fick väl patienterna lindring på Moder Teresas hem för de döende? De skimrande berättelserna om Teresa och hennes värv attraherade ju donationer i mångmiljonklassen som kunde gå till verksamheten.
Det är här berättelsen blir riktigt märklig. I Moder Teresas verksamheter hade endast några få av personalen medicinsk utbildning. En redaktör från den medicinvetenskapliga tidskriften The Lancet, Robin Fox, rapporterade 1994 att den medicinska behandlingen var närmast slumpmässig. Systrarna delade inte upp döende och patienter som bar på sjukdomar som gick att bota, och man isolerade inte patienter med tuberkulos. Det här hade konsekvensen att sjuka som hade kunnat klara sig löpte risk att få infektioner och dö helt i onödan. Mest störde sig dock Fox på den stötande frånvaron av smärtlindring. Samma påståenden har framkommit upprepade gånger i andra rapporter och i vittnesmål från volontärer: man gav ingen lindring.
Problemet var inte pengarna. Moder Teresas namn drog in miljoner och åter miljoner till Missionaries of Charity. De summor hon samlade in hade gott och väl kunnat räcka till sjukhus med kunnig personal och verklig vård. Exakt hur mycket pengar som kom in är dock en strikt bevarad hemlighet. Men för några år sedan gjorde det tyska magasinet Stern ett grävande reportage för att se vad de kunde hitta. De hamnade på en försiktig uppskattning att minst 100 miljoner dollar blev insamlade per år och att detta försiggått i många år.
Det enda land där finanserna gick att granska mer noggrant var England, där man 1991 fick in nästan 25 miljoner kronor. Av dessa gick endast 7 procent till verksamheten. Som jämförelse krävs att minst 75 procent av de insamlade medlen går till verksamheten för att man ska få ha ett 90-konto i Sverige. En avhoppad nunna, Susan Shields, vittnade: ”Pengarna blev inte felanvända, till största delen blev de inte använda alls.”
Stern berättar vidare att varje ny verksamhet som sattes upp av Missionaries of Charity bara initialt fick finansiellt stöd av Moder Teresa; sedan var tanken att verksamheten skulle klara sig själv. De mediciner man använde var de som donerades direkt på plats. Nunnorna hade avgett ett löfte om strikt fattigdom, så för dem fanns inga lönekostnader. I ett soppkök i Bronx i New York, rapporterar Stern, deltog nunnorna bara som distributörer av soppa och bröd som andra skänkt direkt – nunneorden använde inga egna pengar till verksamheten.
Det här sättet att hantera insamlade pengar gick direkt ut över de fattiga hon sa sig vilja hjälpa. I princip sålde hon samvetslindring till rika människor och skickade pengarna vidare till Vatikanen, medan de fattiga fick lida ”som Jesus”.
Med sin ökade berömmelse blev det mer och mer klart för Moder Teresa att syftet med hennes verksamhet missuppfattades, så för att klargöra vad det handlade om satte hon upp en skylt på sitt hus: ”Säg åt dem att vi inte är här för att arbeta, vi är här för Jesus. Vi är religiösa först och främst. Vi är inte socialarbetare, inte lärare, inte läkare. Vi är nunnor.”
Förmodligen missförstår man Moder Teresas avsikt om man tror att hon i första hand var ute efter att lindra fattigdom och lidande. Det hon egentligen ville var att rädda så många odödliga själar som möjligt – hon ville frälsa människor. Ett ytterligare tecken på det var smygdopen, något som avhopparen Susan Shields berättar om:
Systrarna skulle fråga varje person som riskerade att dö om de ville ha en ”biljett till himlen”. Ett jakande svar togs som att de godtog att bli döpta. Systern skulle då låtsas att hon bara svalkade patientens panna med en blöt handduk, medan hon egentligen döpte honom, tyst mumlandes de nödvändiga orden. Hjälpen var ett sätt att nå deras själar, att visa de fattiga att Gud älskar dem… ”Hemlighetsmakeriet [kring dopen] var viktigt så att det inte skulle bli känt att Moder Teresas nunnor döpte hinduer och muslimer”.
Moder Teresa beskrev vidare aids som ”en rättvis vedergällning för oanständiga sexuella handlingar”, och 1992 utropade hon, vid en utomhusmässa i Irland: “Låt oss lova Vår Fru som älskar Irland så mycket att vi aldrig kommer att tillåta en enda abort här i landet. Och inga preventivmedel!”
Journalisten och författaren Christopher Hitchens, som var så väl insatt i Moder Teresas förehavanden att Vatikanen kallade honom som expertvittne inför Moder Teresas saligförklaring, skrev i en berömd artikel 2003:
Det här tar oss tillbaka till medeltidens korrupta kyrka, som sålde avlatsbrev till de rika medan man predikade helveteseld och avhållsamhet till de fattiga. Moder Teresa var ingen vän av de fattiga. Hon var en vän av fattigdom. Hon sa att lidande var en gåva från Gud. Hon spenderade sitt liv med att motarbeta den enda boten för fattigdom man känner till, en förbättring av kvinnors livssituation och deras frigörelse från en avelsdjurstillvaro av ofrivillig reproduktion.
När Moder Teresa själv närmade sig slutet tog hon emot avancerad vård och fick bland annat hjärtat opererat. Först fick dock Ärkebiskopen i Calcutta, Henry Sebastian D’Souza, fick en präst att utföra en exorcism på henne, med Moder Teresas tillåtelse, då han misstänkte att de sömnproblem hon upplevde under sjukperioden eventuellt kunde orsakas av att hon var besatt av djävulen.
Det är symtomatiskt att när katolska kyrkan nu helgonförklarar Moder Teresa efter hennes starkt ifrågasatta gärning gör man det efter ett starkt ifrågasatt mirakel. (Fast vem har någonsin hört talas om ett verkligt mirakel?) Katolska kyrkan är en mäktig lobbyorganisation vars budskap sålts i 2000 år, så räkna inte med att bilden av Moder Teresa kommer att förändras på länge än.
Det är i slutänden svårt att bedöma om Moder Teresa gjorde mer nytta än skada. Även om hon inte använde miljonerna hon samlade in för att lindra fattigas lidanden var hon mitt ibland dem tillsammans med sina nunnor, för att trösta, vårda och tillhandahålla en plats för föräldralösa att växa upp på, en plats för fattiga att vara sjuk på, och en plats för övergivna att dö på. Det är ändå värt något och en gärning få kan skryta med.
Men tänk om miljonerna gått till fattiga i stället för att skickas till Vatikanen. Jämför till exempel med Röda Korset och Rädda Barnen som så många varit upprörda på – de har enligt Svensk insamlingskontroll under sina turbulenta tider aldrig gått under 75 % -gränsen för hur stor andel av de donerade pengarna som går direkt till verksamheten. För den som vill skänka pengar för att lindra fattigas lidanden finns därför långt bättre alternativ än Missionaries of Charity – organisationer som istället för att skicka pengarna till Vatikanen använder dem till att bota och lindra. Hur mycket nytta hade inte alla de miljoner Moder Teresa samlade in kunnat göra i deras verksamhet?
